Vecka 39+5 bestämde sig våran lilla tjej för att komma ut.

Jag hade inga som helst känningar eller någon som helst aning om att det skulle vara på G. Varje morgon när jag vaknade så tänkte jag < Ingen bebis inatt heller, typiskt! >
Jag var helt säker på att det skulle sätta igång och att hon skulle födas på natten, varför vet jag inte.

Iallafall så vaknade jag klockan 04:12 på morgonen och hade "mensvärk" vilket inte va första gången, så inget jag reagerade på utan gick på toa och tog sen 2 alvedon för att sova vidare.
04:30 fick jag sedan en "värk" undrade hur jag kunde få förvärkar när jag tagit alvedon men tänkte inge mer på det och somnade om. Jag vet att jag i "sömnen" kände något konstigt i magen ibland men jag vela inte vakna riktigt för det.

05:45 Ringde peters väckarklocka och han klev upp, jag sa att jag kände mig lite konstig och att han måste ha telefonen på sig hela dagen så jag får tag i honom om nåt skulle hända. Värkarna som inte alls va nå starka kom endast när jag rörde mig hastigt eller om jag stod upp eller gick.

07:30 klev vi upp jag och William jag hade då lite små värkar och ringde till mamma och bad henne komma hit för att skjutsa William på dagis då jag inte kände för att gå dit fram och tillbaka med denna obehagliga känsla. Mamma kom strax efter 09:00 och skjutsade upp William på dagis och jag tog mig ett varmt bad för att se om det drog igång eller om det skulle avta.
Kände inget i badet och inte heller när jag klev upp så jag va ganska säker på att det endast va förvärkar.

Runt 10:30 så kom dom tillbaka men fortfarande endast om jag stod upp eller gick omkring, när jag låg ner eller satt så kände jag inte ett dugg vilket gjorde att jag va osäker på om det verkligen va på gång eller om det bara lurades. Jag skrev i alla fall ett SMS till Peter och frågade om han hade någon komp att ta ut på jobbet så han kunde sluta lite tidigare för att hämta William på dagis för jag ville verkligen inte gå fram och tillbaka. Han skrev att vi skulle prata om det på lunchen.

Han kom sedan hem strax efter 11:30 och berättade då att han slutat för dagen, jag förklarade för honom hur det kändes och frågade vad han tyckte om vi skulle ringa upp till förlossningen eller avvakta. Efter lite diskussioner fram och tillbaka bestämde jag mig för att ringa till min BM som jag hade här hemma för att rådfråga henne, det va ju som sagt så konstigt att jag inte hade nå värkar när jag låg ner eller satt upp.
Iallafall så svarade såklart inte barnmorskan så jag lämnade ett meddelande på hennes telefonsvarare och bad henne ringa upp mig klockan var då strax efter 13:00.
Medans vi väntade på att hon skulle ringa tillbaka så gick jag omkring för att se hur tätt värkarna kom när jag stod upp och de va mellan 5-7 minuter. Dom gjorde fortfarande inte ont utan de va mest obehag jag kände i nedre delen av magen.

Peter hämtade William vid 14:30 tiden och BM hade fortfarande inte ringt upp så jag bestämde mig då för att ringa upp till förlossningen för att rådfråga dom där.
kl 15:00 ringde jag dit och dom trodde inte att själva förlossningen var i gång för då skulle jag ha värkar oavsett, det skulle alltså inte spela någon roll om jag låg eller stod. Dom sa att jag ändå kunde vara i startgroparna så vi kom överens om att vi skulle komma upp för att kolla vad som va på G och att vi sedan skulle stanna i Hudik några tim för att gå omkring där och se om vi kunde få igång själva förlossningen.

Vi packade det sista och gjorde oss ordning för att sedan åka iväg. Vi stannade till inne i stan och släppte av William hos min Mamma som skulle ha honom under tiden.

Vi kom in på förlossningen klockan 17:20 och blev påkopplad CTG och lika då, hade endast haft 2 värkar under dessa 25-30 minuter som jag låg där. 2 värkar som jag inte ens känt av. 

Barnmorskan och även vi va då säkra på att det inte hade dragit igång riktigt än men hon undersökte mig och till allas förvåning så var jag öppen 6 cm. 

Vi fick ett förlossningsrum och redan då på en gång drog det igång precis som att bebis och min kropp visste att jag va redo. EDA va räddningen på min första förlossning så jag bad om att få de även denna gång. Började med lustgas i väntan på att läkaren skulle komma och ge mig min efterlängtade EDA.

Självklart va läkaren upptagen men skulle komma så fort han kunde, redan då förstod jag att dom inte ville ge mig någon bedövning. vid 18:30 tiden kom BM in och ville undersöka mig igen och ev ta hål på hinnorna. Jag var då öppen 8 cm och läkaren kom strax efter och jag bad om att få EDA men han velade hit och dit och jag förstod att jag skulle få vara utan bedövning denna gång, vilket skrämde mig men jag visade inget utan sa att de va okej och bad läkaren gå.

18:45 kom BM in igen och dom tog hål på hinnorna och pang sa de så började den riktigta smärtan. det gjorde så himla ont! 19:00 kände jag att det började trycka neråt och jag ville bara krysta och skrika. BM sa att jag inte fick krysta riktigt än för de va lite kvar av tappen som hon ville skulle försvinna först.

19:05 kunde jag inte hålla emot längre och jag började krysa. Det tog inte lång tid innan hon då var ute.

19:15 lades hon upp på mitt bröst, den vackraste lilla flicka jag någonsin sett. 48 cm lång och 3296 gram lätt <3





Jag är så glad över att förlossningen gick snabbt och att jag fick den fina upplevelsen. Jag har nu en potitiv syn och tanke när jag tänker på förlossningen vilket jag inte hade efter första barnet.
Dock tycker jag att det gjorde ondare nu än förra gången men det var nog pga att jag inte hade bedövning denna gång, jag kände allt så mycket mer nu. Efter första förlossningen sa jag trots paniken och stressen att jag skulle kunna föda igen för smärtan va inte så farlig, men nu efter denna så vill jag inte ha mer barn :) Jag ska aldrig säga aldrig men just nu vill jag inte ha mer barn, fy fan! Det gör alldeles för ont när dom ska ut.